likeadropintheocean

Jag är så fruktansvärt trött i mig själva, både fysiskt och psykiskt. Allting går i ett och det känns som om att jag skulle börja grina bara någon bara petar på mig. Jag längtar till kusten och frisk luft. Måste få komma iväg och andas lite. Vet att det inte finns någon möjlighet att åka hemåt de närmaste veckorna vilket gör allt ännu jobbigare.
Ida och Sara var här i helgen, vilket var hur kul som helst. Så skönt att träffa lite folk hemifrån. De som kännt mig ett tag och vet hur jag är och vad jag behöver. Jag har så många diamanter till vänner när jag tänker efter. Jag måste bli bättre på att höra av mig till de som jag verkligen bryr mig om.